Vintjärns gruvhistoria börjar dagen före Stora Böndagen år 1725, när finnen Olof Andersson från Gräsbackatorp skulle gå till kyrkan i Svärdsjö. Han hittade några intressanta stenar på Vintjärnshöjden, som han tog med sig och visade upp för en bokhållare vid Åmots bruk på måndagen efter kyrkobesöket. Åmots bruk visade ett stort intresse för det gjorda fyndet och järnmalm började brytas redan samma år här i Vintjärn. Det ställe där Olof Andersson gjorde sitt fynd övergavs rätt så snart och brytningen började i den s.k. Gammelgruvan och närmare 20 år senare, år 1743, började brytningen i Östergruvan och 1772 i Solgruvan. De har sammalagt varit 10 utmål (platsen runt en inmutad fyndighet som ägdes av fyndighetens ägare) och ett 25-tal olika gruvor har mer eller mindre blivit bearbetade.

Vintjärn var före gruvhistoriens början Böle- och Isalaböndernas fäbod.  Förordningarna var på den tiden sådana att uppfinnaren hade rätt till en fjärdedels ägande och markägarna hade rätt till tre fjärdedels ägande.

År 1725 var det 15 byamän som delade på 75 % ägande i gruvan. Varje delägare skulle svara för sitt arbete ”med giltigt och fullwext folck”, och frånvaro utan giltigt förfall medförde ”namnets” förlust.” Uppfinnaren Olof Andersson lämnar arenan rätt snabbt och säljer sin andel till Åmots Bruk.

Det såldes många andelar och rätt snart var det de stora bruken, som t.ex. Åmots Bruk, Kilafors Bruk, Svartnäs Bruk, som mer och mer tog över ägandet av gruvorna.